Saknad

Tänk att det kan kännas så tomt...

Just nu snurrar minnena runt runt iskallen och ena sekunden skrattar jag åt dem för att nästa sekund stor-gråta. Barnen tog det hela jättebra. Vi förklarade att Norton varit sjuk och att han dog hos hund-doktorn men att han bor i hund-himlen nu och vaktar oss hela tiden. Kendra är för liten för att förstå, hon sa att nästa gång vi hälsar på Norton är han inte sjuk mer. Dimitri funderade en stund och konstaterade sedan att han kommer sakna Norton för han var ju hans kompis. Älskade små troll...

Det känns så plötsligt alltihop! I fredags kväll när vi var där for han runt i trädgården som ett jihu och stojade med alla barnen. Mamma har ju förberett oss på att han blivit sämre men det har hela tiden känts så långt bort, han har ju haft sina krämpor hela livet.

Ett av de starkaste minnena just nu är från när jag var nyopererad och Notte vaktade mig för sotarna som kom. Herre du milde vad han vaktade! Hela min gips-period var han som en privat livvakt.
Ett annat underbart minne är från förra sommaren när Dimitri och Mollie leker med Norton och vattenslangen.

Det är inte rättvist att de goaste själarna rycks ifrån oss så tidigt. Det spelar ingen roll hur förberedd man är, de gör lika jävla ont i själen när de försvinner från oss!

Jag saknar att få leksaksdäck slängt i knät när jag hälsar på, lyckan över att hitta en petflaska som man kan tugga sönder på promenaderna, den konstanta ivern att få vara med på allt som händer hela tiden, hur han lät barnen stoja och gossa med honom även om det var lite läskigt, sommaren 2006 när vi varit på MyDog i Göteborg och vi tränade lite freestyle, prommenaderna, det hysteriska vaktandet av trädgården... Jag saknar allt!

Älskar dig, saknar dig! Du har en alldeles särskild plats i våra hjärtan för alltid.